FÖRMÅGAN ATT HYSA HOPP
I augusti år 2007 var mitt företag nära bristningsgränsen. Då hade jag, under drygt sex månader, inte haft mer än sporadiska intäkter i kombination med stora satsningar som inte burit frukt.
Check-krediten låg på 50 000 kronor och jag hade använt upp 43 000 kr av dem. Jag låg alltså på minus. Snuddande nära konkurs. Jag hade inte tagit ut lön på ett halvår och inget talade för mig.
Min fina hustru Anna, som kan vara en ganska försiktig general när det gäller ekonomi, satte mig ned och ville veta hur det hela låg till. Jag försäkrade henne att allt blir bra, bara jag kan behålla förmågan att hysa hopp. Jag var inträngd i ett hörn, struptag, men konstigt nog kände jag att det inte var över. Det här var tillfälligt.
Däremot behövde jag inga fler toner från den sida av pianot där allvaret sker. Jag önskade bara ha modet att fortsätta lita på den magkänsla som hela tiden sagt åt mig att det här är det rätta. Jag ville bara ha goda vibrationer runt mig. Inga djupa suckar.
Som den förstående människa hon är så lät hon mig få fortsätta. Hon tog ett steg tillbaka och försökte uppbåda samma sorts tillit som jag själv hade till det jag gjorde och mot dit vi var på väg. Jag beundrar henne så för den fingertoppskänsla hon visade där.
Jag visste att det finns tillfällen då det är läge att ge upp, men det här var inte ett av dem. Jag började lyssna på allt som var motiverande, läste om dem som tagit sig upp och vidare, såg på dem som redan var där jag ville vara. Jag tänkte inte göra mig allt för bekväm där nere, inte skaffa vänner, inte söka sympati. Jag var beredd att offra, men bestämde mig för att inte att bli ett offer.
Jag kan knappt förstå varifrån den självsäkerheten kom ifrån, men jag satsade ännu hårdare. Det kunde såklart ha varit dödsstöten, men det blev det inte. Det vände. I oktober samma år gjorde jag ett rekordresultat utifrån mina dåvarande mått mätt.
Sedan dess har jag inte tittat bakåt utan ångat på likt en tjur med hornen framskjutna och nedböjt huvud. Framåt, uppåt, vidare.
Så, vad lärde jag mig av den där upplevelsen?
Tre saker. Dels insåg jag vilken enorm drivkraft och energi som kan utvinnas ur motgångar och bakslag. Jag lärde mig också vikten av att ha stöttande omgivning, som förstår dig. Men det viktigaste var att det är när du saknar såväl siffror som referenser som backar upp dig, när bara du och ingen annan ser vad något skulle kunna bli, som du visar om du har förmågan att hysa hopp.
*Vill du skriva ut den här texten? Klicka här
Hej !
Tack för att du delat med dig av dina framgångar . Det behövs i vårat sverige idag . Jag skall försöka göra mitt bästa med denna nya energi jag fick av att läsa det du skrivit . Innan jag Läste här , fick jag en ide , kanske kanske är det de som är meningen . Kanske ses vi nånstans och då får du se vad det var du gav energi åt .
Det du skriver berör mig så.
Under flera års tid har jag varit/och fortsätter att vara den som stöttar. Min man satsade för ett par år sedan på en egen business. Under ett långt år snurrade vi familj/barn/hus o s v på endast min lön och våra besparingar. Nu har det vänt och min man kan ta ut en lön( dock en lite lön). Jag såg hans driv och hans önskan om att få försöka genomföra sin idé – jag hoppas och tror att han hade/kommer stötta mig den dan jag kommer med en idé jag vill satsa på.
Hej Olof!
Efter att jag hade varit sjukskriven (utmattningssyndrom) i några månader byte jag arbete och flyttade tillbaka till hemstaden. Nya arbetet motsvarade inte mina förväntningar i kombination med att kropp och själ fortfarande inte läkt. Jag tog då tag i saken och sa upp mig från mitt arbete jobbade dock 6månader först. Det absolut tuffaste beslutet hittills (jag är 25år). Många hade åsikter om beslutet och det var stundtals svårt att hantera. Men jag hade bestämt mig. Tanken var att ta kontroll över min situation hellre än att låta bli sjukskriven igen. Visionen var att ägna tid till återhämtning och hitta tillbaka till mig själv. De första månaderna ägnade jag åt de mest grundläggande behoven sömn-motion-mat. Jag hade/HAR liksom dig en underbar hälft vid min sida som alltid fanns där och som jag älskar över allt annat. När de första månaderna sprungit iväg började energin återvända lite och jag sökte jobb. Nu visste jag även vilket typ av jobb jag ville söka eftersom jag ägnat mycket tid åt reflektion att lyssna till mitt inre. Gick på intervju efter intervju och behöll mitt hopp. Föll på mållinjen många gånger men visualiserade vad jag ville uppnå. Nu 5 månader senare mår jag bättre än någonsin och har skrivit på anställningsavtal till mitt drömjobb.
Ha en fin dag Olof!
Starkt att våga berätta om sina svaga perioder också Olof. Visar att du är en människa med två fötter på jorden trots all framgång du förtjänt åtnjuter.
Starkt att du delar med dig!
Tack för en utlämnande och fin historia från ditt liv.
Tror definitivt att brytpunkten kommer när man som du skriver tar beslutet att går från att vara offer till att vara beredd att offra (satsa kanske är ett bättre ord).
Känner så väl igen mig i det, men lockelsen att få vara ett offer ibland är stark och det kanske inte är så fel bara man inte fastnar i det, vilket är lätt.
Använda den tiden som plåster och samla kraft för att sedan satsa.
Så ny vecka och nya utmaningar för oss alla.
Tack för ännu ett bra pep talk.
Härligt när vi vågar lyssna på magkänslan.
TACK OLOF FÖR ATT DU DELAR MED DIG AV DET HÄR!
När jag läste det här så blev jag berörd och samtidigt så fick jag både hopp och ny energi! Det är lätt att ge upp och kasta in handduken när motgångarna kommer och när det känns tufft! Men ibland vänder det, när det är som mest jobbigast! Vilken tur att du inte gav upp, Olof och vilken tur att Anna stöttade dig! All ära till er två!
Vet du vad? Ibland så känns det som jag klättrar på en stege! Jag klättrar upp några pinnar, ramlar ner och landar på någon annan pinne! Klättrar upp igen och så håller jag på! Klättrar upp och ramlar ner, men stegen tar aldrig slut! Det är så kanske livet ska vara? Jag tror att det är så! Tack snälla och BRA SKRIVET!! Du är bäst när det gäller! Ha en go dag!