Att ge eller inte ge?

Tiggarna finns nu inte bara i Stockholm. Ska man ge eller inte ge?

Jag blir liksom inte klok på det. Inte ens Fredrik Virtanen verkar ha ett riktigt bra svar.

Någon menade att den som tigger föraktar människorna som passerar dem. Samma person menade att tiggare ofta har ännu mer förakt mot dem som stannar upp och ger. Jag kan av någon anledning tänka mig att det stämmer.

Sedan några månader tillbaka har jag slutat ge pengar till de tiggare som sitter utmed gator och väggar i Stockholm. Under långa perioder var det tvärtom. Jag tömde fickorna, jag kunde ge hundralappar, jag kom med kaffe och filt och mackor och jag lånade ut min telefon så att en tiggare kunde ringa hem. Under en period letade jag tiggare att kunna ge pengar till.

En tid var det enkelt. Om moral handlar om att minska lidande kändes givandet självklart.

Så vid ett tillfälle gav jag en femtiolapp till en kvinna som letade burkar, varpå hon sprang efter mig och ryckte mig i armen med uppmaningen: ”100 kr!”.

Det var aningen nedslående. Det sa samtidigt något om desperationen som uppstår. Kanske hade jag gjort samma sak.

Den händelsen påverkade mig möjligtvis, men det fanns aldrig någon droppe att tala om för min del. Kanske var det bara att mina ögon noterade att problemet utökades och tiggarna blev allt fler. Successivt avtrubbades jag liksom så många andra.

Det är ett misslyckande i sig att bli just avtrubbad. Steget därifrån till likgiltighet är inte långt och att bli likgiltig måste vara det lägsta man kan uppnå, eftersom man då blivit en ännu större del av problemet.

Vare sig när jag givit pengar eller när jag, som nu, inte gör det, har jag lyckats hitta en ståndpunkt som känns rätt. Det verkar inte som att någon annan heller vet hur man ska göra. Att fler politiker än Birgitta Ohlsson behöver sätta press på Rumänska axelryckande politiker är väl det enda alla är överens om, men vad gör sådana som jag och du tills dess?

I en perfekt värld förtjänar man saker. Man bör inte bara få utan motprestation. Det är i en perfekt värld det. Vi lever i en värld som är långtifrån perfekt.

Jag har haft frågan om vilken åtgärd som förbättrar situationen på sikt för de tiggare som sitter utmed våra gator uppe på Det goda samtalet. Gör jag rätt som går förbi tiggarna och istället går via de välgörenhetsorganisationer som finns, eller borde vi alla solidariskt hosta upp de pengar vi har? ”Det där är jättesvårt” är det bästa svaret jag fått så här långt. ”Man får ta det från fall till fall”. Någon agerade efter dagsform. ”Om det känns rätt och jag har pengar i fickan så ger jag.”

Att det är svårt är jag helt införstådd med. Vi ska inte vänja oss, menar man på DN:s ledarsida idag. Ingen ska behöva tigga. Några vill att tiggeri förbjuds. Andra menar att staten ska lösa det, med skattemedel. Rumäniens ansvar, som sagt. Fredrik Virtanen, som brukar ha bra saker att säga om det mesta, hävdade att även om du ger så köper du dig inte fri med din futtiga gåva. Den är en nödlösning, men gör dig inte till en finare människa, hävdade Fredrik. Jag älskar att han säger det, men det komplicerar samtidigt saken ytterligare för en sån som mig som vill veta vilket ben jag ska stå på. Jag och Stefan Einhorn föreläser för välgörenhet den 16 juni. Det är möjligtvis fint gjort, men gör oss inte bättre. Problemet med tiggare kommer att finnas kvar även den 17 juni för dem som vaknar upp till ännu en dag utan hopp.

George Sand menade att välgörenhet förödmjukar dem som får den och förhärdar dem som ger den. Jag läser det och inser att tiden när jag tyckte givandet var enkelt är över.

Men jag ger inte upp. Kan någon ge ett bra svar på frågan: Ska vi fortsätta ge pengar till tiggarna på gatorna och därmed eventuellt spä på problemet, eller ska vi avstå och därmed agera hjärtlöst mot våra medmänniskor?