Andreas Kleerup och den kreativa processen

18 december 2013


20131218-092833.jpg

“Har du sett konserten från scenen?”

-Öh.. näe.

“Jag kan fixa det till nästa gång. Det är en helt annan upplevelse!”

-Ja, det vore jättehäftigt!

Ungefär så började min konversation med Andreas Kleerup igår.

Vårt samtal triggades igång, tror jag, av att jag sade att jag hade varit på Eldkvarn i lördags. Kleerup berättade att han också gillade dem, att han är vän med Plura. Därefter visade han mig en Bob Dylan-tatuering på sin högra underarm och sedan var vi igång. “Tatueringen är kanske inte helt lik honom, men Dylan är en av de fyra artister som betytt mest för mig.”

Det var tre iakttagelser som stack ut för mig i mötet med Kleerup.

Det ena var hans närvaro i nuet. Den var närmast total, krispig på gränsen till overklig. Jag vet inte om jag mött det tidigare. Längtan till något annat, likt sjömannen som önskar sig land när han är till havs men bara vill tillbaka till sjöss när han satt sin fot på fast mark, den fanns inte där. Åtminstone fick jag den känslan och den var väldigt uppfriskande. Han var där och ingen annanstans.

Det andra var den ofiltrerade personligheten. Jag talar nu bara om min upplevelse under den där halvtimmens samtal, inte huruvida den är sann. Ett uttryck för det kom när Andreas räckte över sin telefon och visade mig en av sina senast nedskrivna låttexter. Det är ju ändå rätt personligt, får man anta. Inte för Kleerup, inte den här kvällen. Jag frågade vad “ett finger i luften” betyder. Han svarade vad det betyder, men inte på det slentrianmässiga viset, utan passionerat. Som om det var viktigt för honom att jag förstod vad det stod för. “Varje rad du skriver måste ha en mening.”

Den tredje observationen kring en av Sveriges mest hyllade musiker var en hjärna som gick på högvarv. Jag anser mig själv också vara en person med tentaklerna ute, men här noterade jag ett kreativt flöde på en annan nivå. Vid fönstret, med ena benet hängandes, satt en man vars svåraste utmaning verkade vara att hinna få ned alla uppsnappade idéer och infångade komponenter på papper och in i en gitarrsträng innan nästa fräscha uppslag hunnit ta överhanden. Den där konstruktiva rastlösheten, som sannolikt både är en tillgång och en förbannelse, har jag aldrig sett på så nära håll tidigare. Han kom och gick tre gånger under den där korta stunden, klinkade något på pianot i ett annat rum, sedan var han tillbaka igen.

Innan vi skulle gå ville Andreas spela en ny låt för oss. Om jag förstod det rätt kommer den på Me and my Army´s nästa skiva. Låten var hur som helst väldigt bra, en lugn gitarrballad, sjungen på engelska, med klara Dylantoner.

Det var nästan lite svårt att ta in det unika i att vi helt plötsligt bjöds på en särdeles ovanlig gåva. Samtidigt blev det en utmärkt inramning av hela upplevelsen. Den generösa inställningen, uppriktigheten, närvaron, skapandets brokiga tillvaro.

För mig var det här ett av årets mäktigaste ögonblick. Jag lämnade förvisso lägenheten med fler frågor än svar, nästan som om man upplevt en bilkrasch och efteråt försöker återge vad som hände, men samtidigt mer inspirerad än jag varit på länge. Jag visste att jag just hade upplevt något speciellt.

Lämna ett svar

  1. Elin skriver:

    Hej! Läste på Elaines blogg att du ska börja blogga oftare. Hoppas det stämmer, ser framemot det!

  2. Malin skriver:

    Tack for att du delade med dig av denna upplevelse – valdigt inspirerande!

20 december 2013

Hur skapas Sveriges största manliga blogg?

Efter en morgonfika på Primafila här nere i vasastan i..

Läs mer

17 december 2013

De femton svåraste frågorna i mitt yrke

Jag har jobbat inom genren personlig utveckling i närmare femton..

Läs mer