När man tittar på någon annan och ser sig själv

02 oktober 2014


140403-194225-7573
De tre senaste dagarna har jag talat till tolvhundra människor. Det är ganska mycket det. Det blir många möten med människor och många ansikten som passerar. Vissa i publiken kände jag sedan tidigare, men de flesta träffade jag för första gången. Vissa av dem lever kvar längre i minnet.

Ikväll i Borlänge, när stolarna stod tomma och de flesta hade hunnit ge sig av hemåt, kom en kvinna fram. Hon berättade att hon var lite nervös. Hon ville säga att det hon just sett mig göra ville hon själv göra.

När hon sa det, och på det sättet hon sa det, vandrade mina tankar tillbaka drygt tio år i tiden. Jag minns när jag var helt grön i branschen och åkte 40 mil till Stockholm enkel resa för att gå på en föreläsning. Talaren var mycket inspirerande, minns jag. Hungrig på att få något talartips och med ett par förberedda frågor vandrade jag nervöst fram, när allt lugnat ned sig, för att få byta några ord med talaren. Jag ville också säga att jag ville göra det han gjorde.

Han hade inte tid.

Jag förstår honom så väl nu i efterhand, det är inte alltid man orkar, men jag minns smolken i bägaren när jag satte mig på bussen de 40 milen hem igen. Det var som att det plötsligt saknades både riven parmesan och olivolja på pastan jag nyss ätit.

När jag såg hennes pigga ögon och hur bestämd den här kvinnan var så kände jag igen mig själv från den gången när jag själv stått där. Därför hade jag tid. Inte för att jag kanske hade särskilt mycket att tillföra, utan för att jag visste vad det kan betyda att någon lyssnar och ger något råd, hur man nu ska kunna råda någon annan till något. Hur skulle jag kunna göra det, egentligen?

Jag minns inte vad jag sa, men jag hoppas att det framgick vad jag menade, nämligen att det hon tror på ska hon göra. Inget annat.

Jag kände också igen mig i hennes sökande efter frihet. Att jobba med det jag gör kan i sina bästa stunder innebära att man är helt fri, och bara det är värt att eftersträva så gott som något.

Att inte få vara fri är för mig som att vara en rovfågel med dålig syn. Man vill mycket men begränsas av yttre omständigheter som inte tillåter en att flyga fritt och söka upp nya mål. Det finns nog inget sorgligare. Att få göra det man brinner för och tror på kan ge tillbaka synen och med den kommer också glädjen och lystern i ansiktet igen.

Jag vet inte vad hon kommer att göra av den här kvällen. Om hon ger sig själv chansen att bli talare hon också, eller fortsätter med det hon gjort tidigare. Det får framtiden utvisa. Det jag vet är att jag såg något i de där ögonen. Jag såg mig själv.

*I den här låten, Två blåa ögon, Med Ulf Lundell, sjunger  han om just att göra det man tror på och inget annat.

Kommentera

  1. Annelie skriver:

    Tack för en fantastisk föreläsning ikväll (igår) Jag fick med mig så mycket därifrån. Hade jag en bra dag redan innan jag kom till föreläsningen så blev den så mycket bättre efter att ha lyssnat till dig. Önskar jag hade haft tid att stanna och byta några ord med dig men jobbet kallade. Många skratt och många tårar. Nu ser jag framåt med stor glädje! Jag tänker ta chansen!

06 oktober 2014

Veckans Peptalk – Presidentens teleskop

VECKANS PEPTALK - PRESIDENTENS TELESKOP  Jag brukar säga att framrutan..

Läs mer

29 september 2014

Veckans Peptalk – Lappen ingen vill ha

VECKANS PEPTALK - LAPPEN INGEN VILL HA Tänk dig att..

Läs mer